Ett blogginlägg

Mornarna brukar vara värst. Att komma ur sängen har varit det jobbigaste jag gör om dagarna, rent fysiskt, (resa mig upp/sätta och lägga mig ned samt sitta i bilen är också saker som också känns snudd på omöjliga ibland pga smärtan) men idag så kunde jag försiktigt resa mig ur sängen utan att känna smärta så intensiv att jag måste sitta på sängkanten ett bra tag för att inte tuppa av.

 

Jag har fortfarande ont som fan.. Tro inget annat.. Men smärtan jag genomlidit under den första tiden framförallt, vilket var den värsta smärta jag någonsin upplevt, gör att den jag har nu blir rätt bra mycket mindre ett problem.

 

Fick för första gången sedan operationen en redig natts sömn med. Bara det är ju helt fantastiskt. Varje dag jag känner mig friskare och starkare så mår jag även psykiskt bättre. Jag blir lixom peppad. ”Det är på gång, snart kan jag ut o ta en fika med vänner på coffehouse, glida förbi och hälsa på folket på Silverbullet, komma ut i naturen igen och fortsätta sökandet efter övergivna platser och andra äventyr jag och Micke hittar på.” 

 

Måste bara nämna att jag blev jätteglad av att prata med Jim igen igårkväll. Talade av och till i flera timmar fan :P Han är en genuint bra och fin människa. Synd bara att vi sprang om varandra på Dreamhack.. Men vi ses på nästa!!

 

Blir gång på gång överraskad av kärleken och omtanken jag får, samtidigt som jag om och om igen blir överraskad av hur efterblivna och oprovocerat elaka folk kan vara (tänker självklart bland annat på hatet jag fått här  http://www.facebook.com/notes/emilie-karlsson/livmoderhalscancer-operationen-allt-som-gick-fel-och-lite-mer/10150873172612056 ).

Ska fortsätta ringa samtal nu. Allt börjar bli bättre.

Måtte proverna säga att cancern är borta bara….

 

// 3milie – This is a good day

Blir starkare för varje dag..

Skyddsängel jag fick av bästaste faster. 

Råkade dock slita av det eftersom det var på halsduken så satte det på detta halsband.

Har den och den helande ängeln på mig hela  tiden. Dom verkar fungera <3

Sedan vill jag bara skriva ett stort och innerligt TACK till alla er som ringer mig eller smsar och berättar hur mycket ni hejjar på mig och tror på mig. Det betyder så mycket, och jag är oändligt tacksam över alla fantastiska vänner jag har.

// 3milie Blir starkare och starkare för var dag.

Allt som gick fel och lite mer

 Börjar från början, det är så att jag blev nu den 19 Juni 2012, blev inskriven på Linköpings Universitets Sjukhus på kvinnokliniken avd. 21 för operation. Operationen var en sk. Trachelectomy. Det heter något liknande på svenska jag inte hittar/kommer ihåg, operationen är ovanlig och få läkare kan genomföra den samt att i papperna jag fått skickade till mig står det inte i för dom skickade papper om en annan operation. Operationen är ”ett behandlingsalternativ för patienter som vill bevara sin fertilitet. Detta är ett försök att kirurgiskt avlägsna cancern samtidigt som äggstockar och livmoder behålls. Det är ett valbart alternativ för dem med livmoderhalscancer steg 1 som inte har spridit sig ytterligare.” (Källa; http://www.news-medical.net/health/Cervical-Cancer-Treatment-(Swedish).aspx ). Samt att de tog bort lymfkörtlar i kombination med detta. Den här operationen är mycket ”pillig” eftersom det handlar om så små områden framförallt, förklarade dom för mig.

Bilden; Lyckligt ovetandes av vad som skulle komma så spenderade Micke och jag dagen i Linköping efter inskrivningen då operationen inte var förens dagen efter, de kunde dock inte säga om det var på morgonen eller eftermiddagen det skulle ske.

Jag opererades morgonen den 20 Juni 2012 och var kvar på sjukhuset till den 24 Juni 2012, det var då jag fick nog av all misskötsel. Dom tyckte att jag inte skulle åka (konstigt att sjukhuset hemma i Nyköping sa att jag kunde vara hemma då?)men efter mina upplevelser där, så kunde inget stoppa mig. Jag ville bara hem. Jag står inte ut med hur mycket skit som helst.

Bilden; Jag kunde klättra runt då hur jag ville. Nu kan jag inte stå, eller sitta upp i längre perioder för den delen heller.

Bilden; Micke! Samt fotografen (jag) i reflektionen av hans glajjer. Så ser jag tydligen ut när jag ska ta bilder…

Bilden; Vi hade verkligen ingen aning om hur jobbigt det skulle bli. Fick innan inte reda på något om hur dålig jag skulle vara efter operationen, eller för den delen, hur ont jag skulle ha..

Detta handlar alltså om den sk. eftervården de gav mig på avdelningen, eller snarare avsaknaden av den, samt avsaknaden av sympati och medkänsla. Jag är helt övertygad om att jag inte är den enda som blivit behandlad på det här viset, men nästan alla andra patienter de hade var äldre (det var bara äldre tanter på avdelningen inlagda förutom jag). Dvs. sjuka gamlingar som inte har någon energi kvar i kroppen för att säga ifrån eller försvara sig.

 

Händelsen i Cafeterian;

Min sambo var iväg från sjukhuset på ärenden så jag var utan honom och ensammen där första gången (efter detta vågade han inte lämna mig själv på avdelningen av förklarliga skäl) och jag stapplade in till cafeterian då det var dags för mat. Jag verkade vara sen då ingen annan var där, varesig patienter eller personal. Min bricka med mat stod dock orörd lämnad åt mig på ett bord i mitten av cafeterian. Jag sätter mig och börjar äta. Helt plötsligt börjar det göra panikont i magen/runt operationssåret och jag kollar runtomkring mig, jag sitter fortfarande upp dock. Jag är precis i mitten av rummet och alla larmknappar sitter längs med väggarna. Jag börjar istället ropa på hjälp.”Hjälp, hjälp mig, snälla hör någon mig, snälla hjälp”.

 

Längsmed korridoren och cafeterian är det fönster istället för väggar c:a 5 meter. Och i mitten en öppning där man går ut och in. Detta betyder alltså väldigt god insikt i cafeterian, plus att jag satt fullständigt synligt i mitten. Trots detta så gick TVÅ sköterskor rätt förbi mig i korridoren trots mina vädjanden. Efter vad som kändes som en evighet öppnades en dörr mitt emot cafeterian på andra sidan korridoren, och en man som inte jobbade där upptäckte mig (dörrem var alltså stängd och en bit bort han hörde mig endå).

 

Det var en helt fruktansvärd upplevelse att bli så totalt ignorerad

och det finns ingen chans att de inte kan ha varken sett mig eller hört mig.

 

 Bilden; Min hand.

Oviljan att svara på frågor och sadisterna på avdelningen.

Jag fick ett irriterat blodkärl som gjorde att handen svullnade upp. Kanske för att de satt en alldeles för stor nål/slang där, och venerna på handen är väldigt tunna och inte gjorda för sådana. Kanske för att när en mörkhårig medelålders sköterska tog bort venportsslangen (vilket hon gjorde för att jag hade jätteont i den) så satte hon inte bara emot en kompress som man ska för att stoppa blödningen, utan hon GNUGGADE på det onda allt vad hon hade, trots att jag skrek och grät för att det gjorde så ont och bad henne sluta. Men det struntade hon i.

 

Jag blev orolig över hur det såg ut där den suttit. De andra två venportarna de tagit ur handen, som varit exakt likadana, hade inte sett ut på detta vis. Denna var röd över ett 5×4 cm stort område, svullen och ömmande. Jag frågade hur det borde behandlas och fick en salva jag skulle stryka på det drabbade området tills det blivit bra.

 

När salvan var slut så bad jag en sköterska om mer, men hon ville inte, och när jag frågade varför vägrade hon svara och gick till sist ut ur rummet. När en annan sköterska kom in så ställde jag samma fråga;”Kan jag få mer salva? min är nästan slut”. Hon hämtade mer direkt.

 

Vid ett tillfälle frågade jag vad en av de värsta sköterskorna hade i efternamn,

men det ville hon absolut inte berätta för mig. Bara det säger ju en hel del.

 

Bilden; När de hade tagit bort den sista venporten i handen.

 

De konstanta lögnerna och avsaknaden av logik

De två första dagarna efter operationen hade jag en som jag själv delvis kunde. När den togs bort så fick jag istället tabletter och sprutor hela tiden. Jag bad dem att jag inte ville ha tablett på tablett och spruta på spruta utan så lite som möjligt, men fortfarande med fungerande effekt. Jag hade fått en tablett som nästan på egen hand tog tag i smärthanteringen. Jag bad dom ge mig en till sådan tablett för att slippa alla andra tabletter och sprutor, men endå bli smärtlindrad, men en sköterska sa att det inte skulle fungera. Morgonen därefter fick jag en tablett ekvalent till två sådana tabletter. Det fungerade. Jag fick smärthantering och behövde bara ta två tabletter om dagen (istället för c:a 16 tabletter plus c:a 8 sprutor dagligen). 

 

Vet dock inte var lögn eller ren okunskap från hennes sida att hon sa att det inte skulle fungera. Kanske var det bara för att få mig att hålla käften. Den frustrerande och långdragna diskussionen med henne utlöste min första panikattack på över ett år. Jag kan ju mediciner väldig mycket då jag varit inblandad i sjukvården i många år, men när de enda svaren jag fick om och om igen var ”för att det är så” istället för logiska argument med stödjande fakta som jag gav henne. Det spelade ingen roll. ”Därför” Sa hon.

 

De två första dagarna efter op hade jag en smärtpump (PCA Källa; http://www.hus.fi/default.asp?path=58,374,4060,26771,31783,31786,31827 ) som jag själv delvis kunde kontrollera. Dock fungerade den bara att klicka på var 10:e minut, och det kan inte varit någon hög dos för ibland var jag tvungen att klicka på den var 10:e minut tre gånger i rad. Kanske mer. Osäker på detaljerna här. Såhär såg den ut från min synvinkel i sängen;

Den bedövningen gick genom en slang rätt in i ryggraden, dvs när den fungerade och hade klickats på tillräckligt så hade jag ingen känsel från brösten ned till början på låret, iaf på huden. När den togs bort så fick jag istället tabletter och sprutor hela tiden. Jag bad dem att jag inte ville ha tablett på tablett och sprutor på sprutor utan så lite som möjligt, men med starkast effekt. OxyContinet hade fungerat bäst hittils när jag fick depottabletten på 10mg. Det var dock inte tillräckligt. Jag bad om att få 20mg istället, men då hävdade de att det inte skulle fungera bättre om jag fick en 10mg OxyContin tablett till (hade ju redan en 10mg i systemet). Vet dock inte var lögn eller ren okunskap från hennes sida men jag kan ju säga morgonen därefter fick jag en 20mg OxyContin. Det fungerade förresten. Den frustrerande och långdragna diskussionen med henne utlöste min första panikattack på över ett år. Jag kan ju mediciner väldig mycket då jag varit inblandad i sjukvården så intensivt, så länge, men när de enda svaren jag får om och om igen är ”för att det är så” istället för logiska argument med stödjande fakta som jag gav henne. Det spelade ingen roll. ”Därför”.

 

Citat;

Dom; ” Vi måste ju först testa denna medicin på dig så vi vet hur mycket och vilken dos vi ska ha för att det ska fungera”.

Jag; ”Ni testade ju EXAKT denna medicin med EXAKT denna dos igår?”

Dom; *tystnad* ”Öh…. Men… Det är annorlunda nu”.

———————————————————————————

Dom; ”Du kan inte få mer smärtlindrande, du väger för lite för det.”

Jag; ”Ni gav mig ännu mer igår?”

Dom; ”Det var annorlunda ju.”

 

Bilden; Det var inte kul att ta sig utomhus men genomled endå smärtan och utmattningen det gav bara för att komma ifrån sjukhuset.

 

Konversation med läkaren som gick ronden dagen jag drog;

Sammanhang; Jag har grov nålfobi, eller ja, det är nog snarare tilliten på människor som ska sticka hål i mig som är noll.  Plus att tilliten till de på avdelningen var minus 100 vid det här laget.

 

Jag; ”Jag måste ha mina lugnande när ni tar ut den sista nålen.”

Läkare; *drygt*”Ja allt blir BRA bara du får BENZO direkt.” 

Jag; ”Lägg INTE ord i min mun! Jag säger att ni kan ta ut nålen när ni vill, det skiter jag i, men NÄR ni ska göra det så måste jag ha något lugnande”.

Läkaren; ”Jahaja.”   *skiter fullständigt i det*

 

Sedan säger han att de även ska ignorera min stående ordination på lugnande (som jag får pga.  ångestproblematik) för att det smärtstillande de gett mig var farligt i blandning med mina lugnande. Jag vet att det kan vara farligt om man kombinerar dessa, men dom hade gett mig MER smärtstillande OCH mitt lugnande dagarna innan. Då hade det inte varit något problem.

 

Jag får en till panikattack. Dom ger mig inget lugnande.

 

Det är droppen. Jag säger att jag kommer dra därifrån om jag inte får min medicin jag har rätt till och ber Micke, min sambo, att packa. Jag ber upprepade gånger sköterskorna lägga ihop grejer så jag kan ta hand om såret och mina smärtstillande och blodproppsförhindrande. Dom säger att jag måste träffa en läkare först innan dom tänker göra något alls.

 

 

Det tar vad som känns som ett år innan läkaren kommer, jag ringer flera gånger på min larmknapp och det kommer in olika sköterskor varje gång, ingen vill svara på frågor och lämnar snabbt rummet. Ibland när jag fortfarande pratar. Det skiter dom i. Till sist ignorerar dom tom. min larmknapp. 

 

Jag väntar. Det kommer en läkare. Hon säger att jag får åka om jag vill, inga problem, hon ska bara ringa en annan läkare först. Vafan väntade jag på henne då för, undrar jag. Jag ska få mina smärtlindrande och mina blodförtunnande säger hon. Hon går iväg. När hon kommer tillbaka så säger hon att jag inte får några smärtlindrare alls med mig och räcker istället fram ett papper som hon säger åt mig att skriva på så sjukhuset skall fråntas ansvaret av mig och min tid där, sen kommer hon ge mig mina blodförtunnande.

 

Nu är det för mycket. Jag ber henne om och om igen i växande ton att gå ut ur rummet. Hon vägrar, hon vill att jag skriver på pappret och går emot mig med det utsträckt. Jag tar då pappret ifrån henne och river isär det på mitten och skriker nu åt henne hysteriskt att gå ut ur rummet och pekar mot dörren, släpper henne aldrig med blicken (fick delvis en blackout av ilska och frustration här). Läkaren går till sist ut ur rummet och när hon öppnar dörren för att lämna mitt rum så hör både jag och Micke henne säga till en kollega utanför ”Hon är ju helt galen”. Kompetent och seriös läkare? Det enda hon ville var att jag skulle skriva på ett papper så de inte kunde bli stämda för att de behandlat mig som skit. Dra åt helvete säger jag.

 

Vi lägger alla mina grejer i en rullstol och jag går med dropphänget ut från sjukhuset och ut på parkeringen, vilket är en jävla bra bit kan jag säga, men jag var driven av ilska så jag tog all min styrka och vi tog oss till bilen.

 

Åkte direkt in till Nyköpings Lasaretts akutintag, då jag var i väldigt dåligt skick av ansträngningen samt att jag inte fått mina mediciner. Där jag fick jag alla mina mediciner plus att dom sa att jag kunde vara hemma, bara jag kommer in varje dag och tömmer mina drän (har ju fortfarande två slangar som sticker ut ur magen pga. att lymfkörtlar togs bort och de vätskar så har två dräneringspåsar fastsatta i ändarna av dem).

 

 

Förutom dessa exempel så hände det flera gånger dagligen att sköterskorna gick ut ur mitt rum med ett löfte om att komma tillbaka strax, men de kom inte tillbaka, eller väldigt mycket senare. Det tar inte 30min att hämta ett glas nyponsoppa. Sedan måste jag nämna den allmänt dåliga attityden med undantaget när de hade något slags falskt, påklistrad försök till vänlighet..

 

När jag försökte ta upp hur illa jag blivit behandlad av vissa sköterskor, ibland med andra sköterskor, ibland med läkare, så ställde sig alla direkt i försvarsposition. Dom vägrade lyssna och avbröt mig innan jag hann (oftast gråtande) förklara vad de gjort och vad som hänt. Dom stod enade och vägrade tro mig eller blev bara tysta (de enstaka gångerna de inte avbröt mig) och sa ”mm”.

 

På Nyköpings Lasarett fick jag alla mediciner plus att dom sa att jag kunde vara hemma, bara jag kommer in varje dag och tömmer mina drän (har ju fortfarande två slangar som sticker ut ur magen pga. att lymfkörtlar lr något togs bort och de vätskar).

Bilden;  Medicinerna jag ska ta sedan efter oprationen;

Bilden;  Men det enda som egentligen behövs är denna helande ängel jag fick av min faster och OxyContinet och OxyNormen (starka smärtstillande morfintabletter).

 Avslutningsvis, ett tack.

Är så jävla glad för Micke att jag inte kan hitta ord. Han gör så mycket för mig, han är ju min personliga assistent och har varit det sedan dag 1. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och kommer göra det resten av mitt liv.  Han är mitt livs kärlek och min livskamrat. Han är den jag väljer att vandra bredvid resten av mitt liv och min tillvaro på denna planet, hur lång den än må bli. Han är den finaste och mest omtänksamma människan jag någonsin mött och jag är så ofattbart lyckligt lottad som har honom.

Inte att jag har någon SOM honom, för det finns inte. Att jag har HONOM. Micke, min Micke <3

 

Vi är soulmates, ett perfect match. Önskar jag bättre kunde sätta ord på mina känslor och min tacksamhet för att han finns, och kom in i mitt liv precis just när det var dags. Det var menat, det har det alltid varit. Det är honom jag har väntat på, det är för honom jag orkat stått ut med all smärta.

Micke… Jag vet att jag säger det varje dag, men jag älskar dig. Tack. För allt.

// 3milie – Skrivit i över 4h nu tror jag, tog inte ens med allt. 

Editerar troligen texten lite imorgon för stavfel och lägga till det jag glömt.

Uppdatering

Första bandaget (med ett par av mina nya hipsters från New Yorker)

image

Lagom ofresh.. De bytte o såhär ser det ut nu.. (Andra nya paret av tre hipsters för 25kr st).

image

Det är på höger sida det typ läcker mest hela tiden. Därför dom va tvugna att sätta dit den extra blåa kompressen där..

Jag kunde gå förut!! Gör fortfarande skitont men gick till matsalen o satt upp där utan att svimma. Känns så bra att jag märker av framsteg! Hoppas bli av med dränagen i magen imorn..

Micke var iväg o köpte mackor till sig. Så tog han med en jättefin negerboll.

image

Är piggare nu. Äter o dricker bra.. Allt är lite bättre helt enkelt.

// 3milie Growing stronger.. Slowly..

Ingen ork

Sov mest hela gårdagen. På kvällen försökte jag gå men kollapsade.. Dom sa att det beror på blodtrycket på något vis.

Hade sju (!!!!) stycken slangar inkopplade lite här o där. Nu har de tagit bort en så är nere på sex st.

image

Känner mig som en sjuk cyborg. Försökte resa mig förut idag igen men allt blev suddigt, slog lock för öronen så alla sköterskors röster lät dova o förvrängda.. Dom bar mig tillbaka till sängen..

Blir så jävla mentalt nedslagen när jag inte kan ta hand om migsjälv. Micke hjälper massor.. Hur fan hade jag gjort detta utan honom?

Vill känna mig som en människa. Hur lång tid kommer detta ta?

// 3milie – Värre än vad jag väntat..

Snart dags..

Står o kollar på min mage. Det här är sista gången jag ser den med bara ett blindtarmsärr, om ett tag kommer ännu ett 10cm långt ärr pryda den.

image

I mitten, precis ovanför könshåren sa dem. Det kommer ju synas, var mitt svar. ”Jag har ju alltid mina byxor jättelågt”. Det tyckte läkaren var mitt minstsa problem. Bevisligen känner dom inte mig alls.

Vet inte när jag kommer vara i skick för att fatta hur man använder en telefon eller dator. Kommer få en hel hög med morfin och tom. den ryggmärgsbedövning man får när man föder barn.

Fuck. Lyssnar på musik. Vet ännu inte när jag ska iväg. Jag är klar. Jag är hungrig. Skicka iväg mig! Micke sover fortfarande.

Fan.

// 3milie Ashes to ashes. Dust to dust.

Gamer Girl style!

Efter inskrivning och prat med narkosläkare osv. fick vi dra ned på stan. Blev eg en hel del shopping, men allt var snorbilligt.

Bilden; Nya riktigt feta lurar från en konkursaffär. Ny keps också.

image

Bilden; Grönt armbandsur för 49kr.

image

Bilden; Gah, love my style!! Sommarjacka från New Yorker, 99kr.

image

Bilden; Tog mig friheten att köpa mig ett extraliv med.. Kanske behövs..

image

Nu ska Micke o jag ta en promenad i skogen innan vi åker tillbaka till sjukan här i Linköping..

Det blir bra..

// 3milieFuk yea im scared…

Gammalt övergivet ”Sommarkollo”

Micke och jag var återigen ute på landsvägarna och råkade åka ”fel”… Men det visade sig bli väldigt rätt! Åkte förbi ett hus som inte såg ut som de vanliga sommartorpen och ladugårdarna som stod här och där, så vi bestämde oss för att ta en närmare titt!

Bilden; Konstigt nog den enda trappan vi hittade upp till andra våningen. Kollade inte där uppe denna gång.

Bilden; En av dörrarna sett inifrån.

Följande bilder är tagna i ”källaren”;

Bilden; Massa flaskor och burkar från olika årtal.

Bilden; Lagom överväxt fönster..

Bilden; Cyklar som nog inte används på ett tag.

Bilden; Någon slags generator?

 Bilden; Det fanns massvis av olika klotter med namn och årtal skiftande från -51 till -83. Kan inte svara för om de är äkta eller ej dock.. Detta påstår sig vara från 1983 iaf.

Bilden; Någon/några hade gått crazy med någon svart färg som snarare såg ut som tjära i mina ögon. 1955 står det.

Bilden; Fucked up mysko ”klotter”….

Bilden; Hittade den här lappen helt ihopskrynklad… Kanske vågade han aldrig ge henne den..

Bilden; Gammal Pepsiburk täckt av damm och smuts.

Bilden; Coca Cola burk från 1993.

Resten av bilderna är tagna i köksdelen och andra rum på bottenvåningen.

Bilden; Den här stackarn flyger inte mer… :(

Bilden; Fanns massvis av skafferier och förrådsutrymmen, de flesta helt tomma.

Bilden; Oldscool shit! Gamla Jaffa flaskan <3

Bilden; Hittade även Polska (rätta mig om jag har fel) tidningar från 1999. Hemlösa flyktingar maybe som inkvarterat på platsen? I samma rum fanns tre sängar, men de var täckta av damm och smuts. Det var länge sedan någon sov där.

Bilden; Reklam för ”moderna” telefoner :P

Bilden; Var ett tag sedan man fick ringa 90 000!

Bilden; Hittade dessa två brev i ett skåp i ett av köken, de blev aldrig ivägskickade. Varför? De var daterade Augusti 1996.

Avslutar med en riktigt bra bild jag lyckades ta på solnedgången.

Bilden är helt oredigerad.

Som sagt… Vilken jävla dag!! Kunde inte vara lyckligare. Fattar inte hur vi hela tiden bara lyckas med grejer. Eller ja… Det är väll karma antar jag… Jag blir dödsskjuk men får helt awesome dagar.

Det måste vara så..

Imorgon åker jag till Linköping. Fan. Hur kommer detta gå?

// 3milie  – Thankful for every single day I get.

Millitärövning i Nyköping

Var förbi farfars grav och kollade. Helt plötsligt hör vi en helikopter. Den flög väldigt lågt tyckte vi… Tills vi insåg att den faktiskt LANDADE. Sprang fort som fan ut från kyrkogården och mot koptern. Hade då tyvärr bara mobilkameran … Fick dessa bilder då;

Bilden; Så coolt att bladen snurrar så fort att de ser sneda ut :D

 Bilden; Det flög precis ovanför huvudet på mig!!! OBS: Bildej är EJ inzoomad!

Precis bredvid vid landningsplatsen så stod lastbilen. Vi bestämde oss för att åka hem och hämta min riktiga kamera så vi kunde fota den. Under tiden åkte massa bilar förbi rätt in i skogen, så vi bestämde oss för att följa efter dom!

Det var då vi hittade… Det här! Dethär fordornet använder dom till att frakta soldater i.

Millitärövningen! Det kom fram en jättetrevlig snubbe och förklarade exakt vad dom höll på med och vad fordornen hette osv. Han gav oss också tillåtelse att fota vissa grejer och människor, men om vi inte frågade om tillåtelse först så fick jag inte publicera deras ansikten. Han frågade även vad jag skulle använda bilderna till.

Sedan hörde vi och såg ännu en kopter, in i bilen fort som fan och till landningsplatsen!

Bilden; Grabbarna som hoppade ur koptern var jättetrevliga och lät mig tom ta en bild med dem xD  KOLLA VILKA COOLA VAPEN O GREJER LIXOM!!! Ursäkta mitt ”ashappy-derp-face” men jag tyckte allt var skitcoolt.

Bilden; Så lyfter helikopter nummer två mot skyarna. Den här gången stod vi mycket närmare och JÄVLARR vilket vinddrag den avgav när den flög förbi oss :D

 Awsum awsum awsum var det!

Trodde inte dagen kunde bli bättre…. Men jag hade fel. (fortsättning kommer)

// 3milie – My life is great!!!

Övergiven lastbil

Första riktigt coola övergivna fordornet vi hittat. En fet jävla lastbil!

Satt en lapp på sidan av bilen som var ditsatt idag, med hot om att den måste bogseras bort med paragrafer hit och dit. Lappen var ditsatt idag, så den lär försvinna inom kort.

Bilden; Den hade något slags släp med. Helt nedklottrat dock…

Bilden; Såg relativt osafe ut och plankorna var mjuka så skiten lär väll trilla ihop närsom så vi gick inte in.

Bilden; Inuti.

Bilden; Tanklock.

Bilden; Bokstäverna på sidan sitter knappt kvar…

Kul att vi hann se den innan den bogseras bort (hur FAN nu dom ska lyckas med det med tanke på släpet och skicket?). Nu är jag hungrig så fixa våfflor här hemma hos Mickes kära föräldrar och sedan får ni se millitärerna, deras fordorn, vapen och hellikoptrar som hovrar över huvet på mig!

Im hungry!

// 3milie Trött också… Lång dag!